Jag som är fröken längtar såklart efter examen och avslutningen, det värsta är att ta farväl av elever man lärt känna under tre år. Under dom åren har det hunnit hända mycket i deras liv både i skolan och i det privata. Man blir ju lite som en extra mamma för många och det är väl det man tänker på hur det ska gå när dom inte har någon att prata med längre, ingen som ringer och väcker dom på morgonen, ingen som ger dom förmaningar och beröm.
Mitt problem är att jag alltid börjar gråta när jag ska börja hålla tal till dom, alla vet om det och det är nästan som om dom sitter och väntar på att mina tårar ska komma. Men nu har jag bestämt mig för att skriva ihop ett tal och inte riktigt tala från hjärtat för annars blir det så jobbigt och tårarna kommer att komma trillandes alldeles för fort. Nu ska jag börja spåna på tal, vad tycker ni att jag ska ge dom för goda råd inför livet? Skriv gärna.
